063

Svedjebruket - en självförbrännande näring

Andra året satte man eld på den torkade bråten, med barkade och fällda trän. Andra året satte man eld på den torkade bråten, med barkade och fällda trän.

Svedjefinnarna har som det hörs, fått sin benämning efter sina speciella brukningsmetoder.


Man svedjade skog och sådde sedan sin speciella svedjeråg, korpiruis på finska, i den avsvalnade askan.

Svedjandet tillgick så, att man barkade eller fällde trän, beroende på trädets storlek, över stora arealer. Ett eller två år senare, då träden torkat, satte man eld på bråten. Man var oftast många, som hjälptes åt, metoden kräver mycket folk. Man satte eld på bråten från flera håll samtidigt och helst skulle elden mötas på mitten i en knall eller ljudlig puff, då var svedjan lyckad.

Sedan satte man svedjerågen i den varma askan. Man använde då ett särskilt redskap, en gryffsa, som till utseendet nästan kan liknas vid en torkad grangren, ett handtag med armar som förgrenar sig och som man drar genom askan och får fåror, som utsädet sätts ner glest i.

Rågen skördades året efter sådd . Den växte högt och rikligt. Den blev upp till två meter hög och gav hundrafallt igen på satt utsäde.

Svedjan var dock kortlivad, så man fick hålla igång flera svedjor i olika stadier samtidigt.

Skörden torkades på hässjor eller i rior, torkhus för rågen.


Marken vid de gamla svedjorna gav mycket näringsrika jordar för slåtter och bete en kortare tid, sedan fick skogen återta marken.


Det var främst granskogar som svedjades sk. huuhta-svedjande, men man svedjade också löv- och blandskog. Huuhta-metoden har sin spridning i barrskogsbältet på norra halvklotet.

 

Svedjebruket förbjöds i Bergslagen 1638. Krigen krävde järn och järnframställningen krävde kol och mycket arbetskraft. Så svedjefinnarna tvingades bli kolare i järnbrukens tjänst.