063
loading...

Här möts skröna och sanning i ett spännande kulturlandskap

Svedjefinnarna kommer till Sverige

Den svedjefinska kolonisationen av ödemarken i det mellansvenska granskogsbältet började vid slutet av 1500-talet och pågick i huvudsak fram till mitten av 1600-talet.

Orsakerna till att svedjebrukande finnar från främst Savolax och Rautalampi storkommun, men också från Karelen och Tavastland, lämnade Finland och bosatte sig i Sverige var framförallt orostider och en befolkningsökning i Finland.

Sverige låg i ständiga krig med Ryssland, som drabbade befolkningen i östra Finland hårt. Trupper som drog genom dessa trakter, till och från krigen, plundrade och härjade bland befolkningen. Den svenska kungens ståthållare över Finland, Klas Flemming, drev en hård regim mot befolkningen och krävde att den skulle härbärgera de svenska trupperna, så kallad borglägerstunga. Detta ledde till stort folkligt missnöje, som kulminerade med "Klubbekriget" åren 1596-1597. Bönder beväpnade med klubbor och störar reste sig i ett omfattande uppror mot den hårda regimen. Upproret slogs brutalt ned av de överlägset beväpnade svenska soldaterna.

Därmed satte en stark flyktingström från östra delarna av Finland över till Sverige igång. Det var emellertid inte fråga om någon invandring till Sverige, eftersom Finland och Sverige sedan 1200-talet var ett rike.

En annan orsak till att svedjefinnarna flydde sina gamla hemtrakter till Sverige låg delvis i själva svedjebrukets natur. Svedjebruket kräver stora arealer skogsmark och ett svedjeland är högproducerande bara under två till tre år sedan måste nya svedjor tas upp. Detta tär på skogen. Dels så blev livsutrymmet i de gamla glesbebodda ödemarkerna trängre, när befolkningen i Finland ökade och en kraftig inflyttning gjorde ödebygden mer tätbefolkad. Detta drog bort förutsättningarna för svedjebruket i dessa trakter.

Samtidigt ville Hertig Karl i Sverige odla upp de svenska obrukbara ödemarkerna, för att öka livsmedelsproduktionen i ett land som led svårt av matbrist på grund av krigen.

Hertig Karl utfärdade ett löfte om skattefrihet för dem som bosatte sig i och odlade upp ödemarkerna. På så sätt befolkades även de öde gränstrakterna mot Norge, som tidigare legat helt öppna för intrång av fientliga trupper från väster.

Det östfinska svedjebruket, att ta ner granskog och elda, för att så i askan, lämpade sig ypperligt i det mellansvenska granskogsbältet, med sin näringsfattiga jordmån, som de inflyttade svedjefinnarna framförallt kom att bosätta sig i.

Omkring 1620 slog sig Hans Nikarainen ner på en västsluttning mot sjön Hån. Det var en gammal ålderssvag man, som uppförde en bastu åt sig, sedan orkade han inte resa fler byggnader. Finntorpet bestod annars av flera byggnader; rökstuga (pörte), kokhus, bastu, ria (torkhus för säd)och smedja samt fähus om man hade boskap. Hans Nikarainen var Hån Finnbys första bosättare.

Svedjefinnarna slog sig gärna ner i närheten av en sjö, eftersom jakt och fiske var viktiga näringar vid sidan om svedjebruket. Man bedrev även boskapsskötsel.

Redan i början av 1600-talet började svedjebruket komma i konflikt med järnbruken, som behövde skogen och folket till kolningen och det ivriga krigandet krävde mycket järn. Den svarta piskan gick över finnmarkerna. Sätten för brukspatronerna att driva bort svedjefinnarna från deras torp till städsling i brukens tjänst var många.

Ett lika enkelt som effektivt sätt var att utnyttja svedjefinnarnas skulder i brukens handelsbodar. När skulderna krävdes in fanns inget annat val, än att arbeta av dem hos bruken, så var man fast. Det förekom också att brukspatronerna lyckades övertala lantmätarna att rita om kartorna, så att svedjefinsk egendom plötsligt hamnade på brukens mark. Ett tredje simpelt sätt var att helt sonika anlita mordbrännare, som brände ner trilskande svedjefinnars torp och med torpet försvann som regel också bruknings- och besittningsbrevet, som utfärdats av hertig Karl, i lågorna och därmed stod finnen på bar backe.

På 1640-talet förbjöds svedjebruket i ett dekret utfärdat av drottning Kristina. Det innebar slutet för den svedjefinska inflyttningen till Sverige, även om svedjebruket i en tynande omfattning fortsatte i lönndom fram till början av 1800-talet.

Svedjebruket»

Texter från Finnmarken

Myter,vanföreställningar och felaktigheter om skogsfinnarna pdf
Lars-Olof Herou

Den svedjefinska kulturens historia
Ett bildspel framställt av:
©Länsmuséet i Gävleborg och
©finnskogarna.com

LITTERATURLISTA
​Skogsfinsk bibliografi»


Se vidare FINNSAM»


Läs mer hos FINNSAM»

 

Grenselaust.net Pdf»

 

sinikka langeland» sjunger svedjefinska runor och spelar kantele.

discography»

 

Segerstadts samling  

Skogsfinnarna i Skandinavien

Utgiven av FINNSAM

 

Maud Wedin

Den skogsfinska kolonisationen i Norrland

Finnbygdens Förlag
Skogsfinnarna i Skandinavien
Finnbygdens förlag och FINNSAM

 

Otto Blixt

Det gamla Grangärde

Boskapsskötsel

Utgiven av Dialekt- och folkminnesarkivet

 

Petrus Nordmann

Finnarne i mellersta Sverige

Utgiven av Dalaförlaget

 

Carl Axel Gottlund

Dagbok över dess resor på Finnskogarne i Dalarne, Helsingland, Vestmanland och Vermland 1817

Dagbok över mina vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821

Utgiven av Dalarnas museum

Två standardverk som tyvärr är slut på förlaget.

 

Karl-Erik Forsslund

Med Dalälven från källorna till havet

Du liv
Text av Dan Andersson

Du liv, vad du ändå är ensamt armt,
mot den dröm vi drömde om dig!
Och dock ha vi älskande ärligt och varmt
sått rosor vid villande stig.Sått rosor, sått med vår bäste vän,
att vattnas av dalarnas dagg -
men gingo en höstdag den vägen igen
och blödde av nässlor och tagg.

Du liv, vad du ändå är ensamt långt,
när du växer i skuggans ljus!
När knopparna torka och hava det trångt
bland kullar av sollöst grus.

Du sjunger oss sånger att sorg är kort,
låtsar trösta när sol går ner -
men hav dina visors buller bort,
jag orkar ej höra dem mer!

Här somnar en man från sitt eget ve,
här slutar ett djur sin strid -
du liv, det var allt du hade att ge
och detta är dödens frid.Du liv, vad du ändå är ensamt armt,mot den dröm vi drömde om dig!
Och dock ha vi älskande ärligt och varmt
sått rosor vid villande stig.Sått rosor, sått med vår bäste vän,
att vattnas av dalarnas dagg -
men gingo en höstdag den vägen igen
och blödde av nässlor och tagg.

Du liv, vad du ändå är ensamt långt,
när du växer i skuggans ljus!
När knopparna torka och hava det trångt
bland kullar av sollöst grus.

Du sjunger oss sånger att sorg är kort,
låtsar trösta när sol går ner -
men hav dina visors buller bort,
jag orkar ej höra dem mer!

Här somnar en man från sitt eget ve,
här slutar ett djur sin strid -
du liv, det var allt du hade att ge
och detta är dödens frid.Du liv, vad du ändå är ensamt armt,mot den dröm vi drömde om dig!
Och dock ha vi älskande ärligt och varmt
sått rosor vid villande stig.Sått rosor, sått med vår bäste vän,
att vattnas av dalarnas dagg -
men gingo en höstdag den vägen igen
och blödde av nässlor och tagg.

Du liv, vad du ändå är ensamt långt,
när du växer i skuggans ljus!
När knopparna torka och hava det trångt
bland kullar av sollöst grus.

Du sjunger oss sånger att sorg är kort,
låtsar trösta när sol går ner -
men hav dina visors buller bort,
jag orkar ej höra dem mer!

Här somnar en man från sitt eget ve,
här slutar ett djur sin strid -
du liv, det var allt du hade att ge
och detta är dödens frid.

Julvisa i Finnmarken
Text av Dan Andersson
Att sjungas vid bordet till mörkt öl.

För den vinande nordan och vintern, broder,
för den grånande morgonens stjärna klar,
för vårt hem och vårt land och vår bedjande moder,
för myllrande städer och istunga floder
vi höja vårt stop – och för kommande dagar
och för kärlek och lycka som var.
När sjöarna ligga här frusna och döda,
och yrvädren dansa i moar och slog,
vi dricka och drömma om bäckar som flöda,
och minna oss Terrvalaks solnedgång röda
och gårdar som lysa bland åbrodd och lilja
och skuggor som dansa i skog.

För den hårdaste skaren och bittraste vinden
för det fattiga folket som slåss för sitt bröd,
för dem som i armod bli hårda om kinden –
för dukade bord och för slädar vid grinden,
för sårfyllda kroppar och läkande död.

Försonta och glada i stjärnans timma
vi glömma att jorden blev bräddad av hat.
Vi resa oss upp under stjärnor som glimma –
omkring oss de heligas natt vi förnimma –
för dem och för jorden, för himlen och oss
våra stop vi höja, kamrat.

Nyår  
Text av Dan Andersson

Det gamla året talar hårt med bröstet tungt av ve:
'Det är mörkt för mina ögon och för blod kan jag ej se.
Och du som kommer efter i en dimmig ström av kval,
får väl räkna mina dödens brott och mina synders tal.''
Farväl och tack, du mörkrets vakt, som ond vid rodret stod,
det var ej gott hålla skutan flott i en storm av eld och blod.'
'Jag lotsat kring med brutna bord i salta tårars hav,
och en bränning förut sjunger högt om en hela världens grav.'

'Farväl, du år som grånat går till sängs med hår av snö!'
'Blodmättad går jag tungt till sömn i kväll vid glömskans ö,
och hälsar dig med frid och hopp, du nya, unga år,
fast du som jag har stänk av blod kring ljusa gossehår.
             

Den röda rosen
Text av Dan Andersson

Du är röd som blodet röda, när det drivs av ärtan unga,
röd som sanden, där miljonerna ha låtit sina liv.
Röd som unga, varma liljor, som för västerstormen gunga,
skälvande av livets kärlek under hatets hårda kniv.
Du är röd som vallmor röda, du är varm som trogna händer,
som pioners glans är glansen av de unga mörka blad.
Väx till jätte, lys och låga, du har fötts fast lik och bränder
hölja marken och fast ångesten är gäst i varje stad.
Du är röd som elden röda och fast brännhett kronan glimmar
är du fredens ört till läkedom i mörkrets tunga år.
Du är lampan, som oss lyser under smärtans bittra timmar,
när ett hela jordens jämmerrop mot höga himlen går.
Och du lyser som av glädje mitt i tårarna och nöden,
och du glöder av förhoppning mitt i hungerdagar grå.
Du har glansen av en gudom, som kan frälsa ifrån döden
framför hårt förtryckta skall du lik ett segertecken gå.
Se, en morgonglans skall skina över fällda, stilla lansar,
se, en morgon till en sol har den växt, din röda glöd.
Genom fridens tempelport och under vita tunga kransar
skall världen vandra sjungande, att Döden själv är död.