063

BOSKAPSSKÖTSELN
Finnmarken»​    HÅN FINNBY förr»     Svedjebruket»    Skrönor»

Boskapsskötseln - en viktig näring på Finnmarken

Boskapsskötseln var en av den svedjefinska befolkningens viktigaste näringar. Det är dock inte sant, som en del skrönor berättar, att de skulle tagit med sig sina djur från Finland, när de kom hit.


Det finns olika uppgifter om vilka djurslag de främst hade. De rörde sig i alla fall om kor, får getter och grisar.

Ko och get höll de för att få mjölk, smör och ost, fåret för ullens skull och grisen för fläsket.

För att skydda djuren mot onda anslag, kunde man slå ned lieuddar i fähuströskeln. Man fick inte ha något i munnen att tugga på, när man gick in i fähuset och att gå baklänges in var helt borti tok.

 

Om fåret på Finnmarken
Fåret var ett viktigt djur i den svedjefinska näringen. Fårets ull gav material till vadmalet, som man hade till rockarna och byxorna. Av ullen spann man också tyger, som man hade till kjolar, blusar och underkläder, sängkläder, dukar och handdukar.
Man använde också fårets skinn. Det gjorde man rockar och jackor av. Man hade även fårskinn i sängarna och i sina slädar.

För att få lång och glansigt fin ull på fåret hade man en del knep. Ett var att ta en ulltest från fårets panna, den s.k. lycktappen, som man satte i fårets mun, där den skulle sitta under klippningen. När klippningen var klar sade man en ramsa. I Skattlösberg sade man: "Gå slät
och kom igen luin".

Av gammalt ansågs köttet av bäslammungar, gumselammungar (bagglamm) bli godare och fetare om bäsen sneptes, baggen kastrerades. Detta skedde då bäsen var 6 - 7veckor.

Snepningen utfördes av särskilda kvinnor, snepkäringar eller gällkäringar, som gick runt i byarna och gårdarna och utförde operationen. Snepkäringen hade en hjälperska, som höll bäsen.

Hjälperskan satte sig på en pall och lade bäsen över knäna, så att den halvlåg där och lutade huvudet mot kvinnans axel. Kvinnan tog bäsens högra fram- och bakben i höger hand och bäsens vänstra fram- och bakben i vänster hand.  Så höll hjälperskan bäsen i ett hårt och stadigt grepp under hela operationen.
Ingreppet utfördes med en ullsax eller en vass kniv.

nepkäringen nöp tag i pungens hud och drog ut den. Sedan gjorde hon med saxen eller kniven ett hål i huden och klämde ut stenarna genom hålet. Det talgliknande bindvävspartiet, som omger stenen fick inte följa med. Därpå tog hon tag i stenen med höger hand och satte vänster hand mot bäsens kropp, där pungen är fästad och drog loss sten och sedesledare. Proceduren genomfördes likadant på båda sidor. En del klippte av sten och sedesledare, men de flesta avstod. då det ansågs orsaka svåra blödningar.

I äldre tider bet man av senan, sedesledaren.

 

Om korna på finnmarken
Korna var viktiga för hushållen. Mjölken var ett omistligt livsmedel i de svedjefinska bygderna.

Om detta vittnar en av de främsta Finnmarksresenärerna, Carl Gustav Gottlund, som om sin ankomst till Frösaråsen, framhåller den stora tacksamhet han kände mot dess invånare, då de bjöd honom på fläsk till middag och han slapp den eviga mjölken och det eviga brödet, som eljest bestods honom.

På torpen på skogsbygderna hade man i allmänhet ett vinterfähus och ett sommarfähus eller fjäs, som fähuset hette på somliga mål. Sommarfähuset låg oftast utanför gärdesgården. Mindre torp hade sällan sommarfähus. På slättbygderna hade man djuren på fäbodar under sommaren.

Vinterfähuset var byggt så att man gick in från gaveln. I fähuset stod korna uppbundna längs väggen på den ena sidan och på motstående sida fick getter, får och grisar samsas om utrymmet.

Under sommaren tog man på Grangärde och Säfsens Finnmarker emot stora och små kreatur från framför allt Siljansnäs, Leksand och Ål, men också från andra socknar, som Floda, på vinterbete. Det låg på kvinnornas lott att buffra kreaturen fram vid betessäsongens början i slutet på maj, början av juni och åter vid mickelsmäss.

Det tog två till tre dagar att hämta och lämna kreaturen, så man hade vanligen fasta nattkvarter på vägen. Som ersättning för att man tog hand om djuren fick man mjölken.


Dessa kor, som lånades in från olika dalasocknar, kallades för Dalkor.

 

Läs mer om boskapen på Finnmarken 

 

Otto Blixt
Det gamla Grangärde Boskapsskötsel
Utgiven av Dialekt- och folkminnesarkivet

Finns på:

Annexet i Fredriksberg

Dan Anderssonmuséet i Ludvika