Svedjefinnarna kommer till Sverige

Den svedjefinska kolonisationen av ödemarken i det mellansvenska granskogsbältet började vid slutet av 1500-talet och pågick i huvudsak fram till mitten av 1600-talet.

Orsakerna till att svedjebrukande finnar från främst Savolax och Rautalampi storkommun, men också från Karelen och Tavastland, lämnade Finland och bosatte sig i Sverige var framförallt orostider och en befolkningsökning i Finland.

Sverige låg i ständiga krig med Ryssland, som drabbade befolkningen i östra Finland hårt. Trupper som drog genom dessa trakter, till och från krigen, plundrade och härjade bland befolkningen. Den svenska kungens ståthållare över Finland, Klas Flemming, drev en hård regim mot befolkningen och krävde att den skulle härbärgera de svenska trupperna, så kallad borglägerstunga. Detta ledde till stort folkligt missnöje, som kulminerade med "Klubbekriget" åren 1596-1597. Bönder beväpnade med klubbor och störar reste sig i ett omfattande uppror mot den hårda regimen. Upproret slogs brutalt ned av de överlägset beväpnade svenska soldaterna.

Därmed satte en stark flyktingström från östra delarna av Finland över till Sverige igång. Det var emellertid inte fråga om någon invandring till Sverige, eftersom Finland och Sverige sedan 1200-talet var ett rike.

En annan orsak till att svedjefinnarna flydde sina gamla hemtrakter till Sverige låg delvis i själva svedjebrukets natur. Svedjebruket kräver stora arealer skogsmark och ett svedjeland är högproducerande bara under två till tre år sedan måste nya svedjor tas upp. Detta tär på skogen. Dels så blev livsutrymmet i de gamla glesbebodda ödemarkerna trängre, när befolkningen i Finland ökade och en kraftig inflyttning gjorde ödebygden mer tätbefolkad. Detta drog bort förutsättningarna för svedjebruket i dessa trakter.

Samtidigt ville Hertig Karl i Sverige odla upp de svenska obrukbara ödemarkerna, för att öka livsmedelsproduktionen i ett land som led svårt av matbrist på grund av krigen.

Hertig Karl utfärdade ett löfte om skattefrihet för dem som bosatte sig i och odlade upp ödemarkerna. På så sätt befolkades även de öde gränstrakterna mot Norge, som tidigare legat helt öppna för intrång av fientliga trupper från väster.

Det östfinska svedjebruket, att ta ner granskog och elda, för att så i askan, lämpade sig ypperligt i det mellansvenska granskogsbältet, med sin näringsfattiga jordmån, som de inflyttade svedjefinnarna framförallt kom att bosätta sig i.

Omkring 1620 slog sig Hans Nikarainen ner på en västsluttning mot sjön Hån. Det var en gammal ålderssvag man, som uppförde en bastu åt sig, sedan orkade han inte resa fler byggnader. Finntorpet bestod annars av flera byggnader; rökstuga (pörte), kokhus, bastu, ria (torkhus för säd)och smedja samt fähus om man hade boskap. Hans Nikarainen var Hån Finnbys första bosättare.

Svedjefinnarna slog sig gärna ner i närheten av en sjö, eftersom jakt och fiske var viktiga näringar vid sidan om svedjebruket. Man bedrev även boskapsskötsel.

Redan i början av 1600-talet började svedjebruket komma i konflikt med järnbruken, som behövde skogen och folket till kolningen och det ivriga krigandet krävde mycket järn. Den svarta piskan gick över finnmarkerna. Sätten för brukspatronerna att driva bort svedjefinnarna från deras torp till städsling i brukens tjänst var många.

Ett lika enkelt som effektivt sätt var att utnyttja svedjefinnarnas skulder i brukens handelsbodar. När skulderna krävdes in fanns inget annat val, än att arbeta av dem hos bruken, så var man fast. Det förekom också att brukspatronerna lyckades övertala lantmätarna att rita om kartorna, så att svedjefinsk egendom plötsligt hamnade på brukens mark. Ett tredje simpelt sätt var att helt sonika anlita mordbrännare, som brände ner trilskande svedjefinnars torp och med torpet försvann som regel också bruknings- och besittningsbrevet, som utfärdats av hertig Karl, i lågorna och därmed stod finnen på bar backe.

På 1640-talet förbjöds svedjebruket i ett dekret utfärdat av drottning Kristina. Det innebar slutet för den svedjefinska inflyttningen till Sverige, även om svedjebruket i en tynande omfattning fortsatte i lönndom fram till början av 1800-talet.

Svedjebruket»