SKRÖNOR PÅ FINNMARKEN
Finnmarken»​     HÅN FINNBY förr»     Boskapsskötsl»     Svedjebruket»

Skrönorna, myterna och sägnerna - en viktig del i den svedjefinska historien

Eftersom svedjefinnarna levde i en muntlig tradition, så har de efterlämnat ytterst få skriftliga dokument till eftervärlden Det mesta som finns bevarat är dokument från svenska myndigheter, såsom kyrko- och tingsböcker, folkbokföringslängder, samt kartor och jordeböcker, så sägnerna och mytern får hjälpa oss att skapa oss en föreställning om hur deras liv gestaltade sig.

Piikas Jan, en mytomspunnen särling

Piikas Jan levde vid slutet av 1700- och början av 1800-talen. Hans egentliga namn var Jan Olsson Ronkainen, och tillnamnet kom sig av att hans mor var piga.

Han var en förmögen och säregen man, sällsynt envis och mycket illa omtyckt. Sin förmögenhet skaffade han genom att ordna auktioner på smör och ost. Han var ensam i socknen om att inte stå i skuld till bruket.

Han vägrade att tala svenska. När han gick i skriftskolan gjorde prästen en dag narr av hans svenska uttal. Han bestämde sig då för att efter konfirmationen skulle han aldrig mer prata svenska.

En dag dök ett par antagonister upp hos Piikas Jan och de förstörde och slog sönder på hans gård, till och med hans slipsten. Och när Piikas Jan försökte försvara sin egendom blev också han slagen sönder och samman. Piikas Jan drog förövarna inför tinget.

Väl i tinget fick Pikkas Jan en tolk, eftersom han vägrade tala svenska. Tolken var dock i maskopi med förövarna, så han lade inte fram saken som Piikas Jan sagt, men Piikas Jan låtsades inte förstå förräderiet. Det slutade med att Piikas Jan förlorade målet.
"Voi poika", sa Piikas Jan, när domen avkunnats.

På hemvägen brast bron under tolkens ekipage. Tolken slog sig illa.

Lite senare kom antagonisterna ihop sig i ett vådligt slagsmål. Den ene skadade ryggen och den andre löpte sin kos och blev aldrig mer på trakten sedd.

Och Piikas Jan kunde fortsätta sitt strävsamma liv och förmera sin förmögenhet.
Källor: C:A: Gottlund, S. Andersson, m.fl.

Styggens stuga. Notera den karga marken kring huset och det stora stenblocket intill dörren tv, som var husets värmekälla. Millan. Molly och Clash sitter andäktiga inför naturens mäktiga mystik. Styggens stuga. Notera den karga marken kring huset och det stora stenblocket intill dörren tv, som var husets värmekälla. Millan. Molly och Clash sitter andäktiga inför naturens mäktiga mystik.

Styggen och hans stuga

Styggen är en på Finnmarken vida känd profil. Han hette egentligen Karl Johan Persson och föddes år 1828 i Frösaråsen, ca 6 km norr om Hån Finnby.

Under militärtjänstgöringen fick han namnet Snygg, då han var en reslig och vacker karl.

Hans förmåga att ställa ont på folk gjorde emellertid att han bland folket i byarna fick gå under namnet Styggen.

Det berättas bland annat, att Styggen vid ett tillfälle kom i dispyt med prästen, vilket svedjefinnarna ofta gjorde, eftersom prästerna kunde ha en, mot kristendomens budskap stridande, förmäten attityd mot finnarna.

Nåväl, prästens högmod gjorde Styggen sinnig och han utfärdade en förbannelse mot prästen och gav honom löftet att han aldrig mer skulle stiga upp i en predikstol. När prästen nästa gång skulle upp i predikstolen, för att hålla sin predikan, föll säkert Styggens ord från deras senaste möte honom i tanken, på vägen fram till predikstolens trapp.

Väl framme vid trappen dånade prästen och föll ner över det nedersta trappsteget. Och detta skulle upprepas varje gång som prästen ämnade sig upp i predikstolen. Prästen skulle aldrig mer komma upp i en predikstol.

 

Styggens stuga ligger starx norr om Frösaråsen djupt inne i skogen. Man kan på gamla timmervägar komma fram till stugan.

Man slås genast man kommer fram till gårdstunet av hur ofruktbart där är. Inga trän eller buskar växer där, oaktat skogen står tät bara strax utanför gårdstunet. Gräset står glest och magert i den nästan helt nakna jorden.

Det är Styggens förbannelse över platsen, som visar sig fortfarande äga full kraft. Styggen hade bestämt att inget mer skulle växa på platsen efter hans bortgång. Och så har det förblivit.


Karl Johan Persson dog år 1906.

 

Stugan är uppförd mot en stor sten, som är spisen och värmekällan. Blev den stenen väl uppvärmd höll den värmen i huset i flera dagar. I det enda rummet bodde familjen på fem personer.


Den ursprungliga stugan brann ner, så den som står där idag är en replik.


Platsen är välförsedd med informationsskyltar, med texter som berättar om Styggens liv och leverne och är värd ett besök.  

"Kärringsälja"
I början av 1700-talet bodde en kvinna i Hån som hette Barbro Sigfridsdotter och om henne finns en hel del skrivet i domböckerna. Hon har varit inblandad i både det ena och det andra som lösaktighet, stöld och slagsmål.


En av domarna berättar om att hon på hemväg från kyrkan grälat och slagits med en grannkvinna. Hon döms för hårdragning, slag med käpp och okvädningsord samt störande av helgfriden. Den andra kvinnan döms också, men mildare.

Detta skedde vid en stor sälg på den gamla kyrkvägen från Hån. Sälgen är nu borta, men kallades för "kärringsälga".

Källa: Britta Ek och Domboken.

Myter, vanföreställningar och felaktigheter om skogsfinnarna pdf
Lars-Olof Herou