HÅN FINNBY
FÖRR
Finnmarken»     Boskapsskötsel»     Svedjebruket»     Skrönor»

HÅN FINNBY
HÄR MÖTS FÖRR OCH NU I ETT SÄREGET KLUTURLANDSKAP

NILS NIKARAINEN KOMMER TILL HÅN
DEN FÖRSTE BOSÄTTAREN

Hån Finnbys historia tar sin början omkring 1620, då Nils Nikarainen, ur sten och ris, upptog det första torpet, som stannade vid en bastu, på en västsluttning mot sjön Hån. Annars bestod finntorpen av en rökstuga, kokstuga, bastu, ria (torkhus för säden) och en smedja.

Nikarainen fick många efterföljare och snart hade en by skapats. Näringarna var svedjebruk, jakt och fiske, samt boskapsskötsel. Svedjebruket förbjöds under 1600-talets mitt och den svarta piskan gick över finnmarkerna, när järnbruken behövde skogen och finnmarkens befolkning till kolningen. Svedjebruket fortsatte emellertid i lönndom fram till 1800-talet.
Hån tog under en epok emot stora och små kreatur för sommarbete, från gårdar i Leksand och Ål. I mitten av förra seklet uppförde Hälleforsbolaget bostäder för bolagets skogsarbetare. Slåtterängarna och betesmarkerna nyttjades nu av skogsarbetarna, för foder och bete till deras hästar och kor, som de var skyldiga att hålla sig med.
De gamla skogsarbetarbostäderna utgör idag huvuddelen av bostadshusen i Hån Finnby.
Lämningarna efter Finnbyn, de medeltida åkertegarna och den hävdvunna floran bildar Håns naturreservat. Älven reglerades under historiens gång för att underlätta flottningen av timret och blev en sjö - Hån.

Molly och Millan badar i sjön Hån, som idag är reglerad och som kan ha givit byn sitt namn Molly och Millan badar i sjön Hån, som idag är reglerad och som kan ha givit byn sitt namn

BYNS NAMN
EN KONTROVERSIELL HISTORIA

I texter från förr kan man se bynamnet stavas på några olika sätt; Hån, Håhn, Håen och Hounas förekommer. Namnet kommer ifrån ordet hå, som i detta sammanhang har betydelsen "säckformig" utvidgning i en å  eller sjö.

Allmänt kan man säga, att de olika stavningarna förekommer i olika frekvens under olika epoker. Ortsnamnsforskare menar dock att Hån är den mest sakliga stavningen.

Hounas utgör härvidlag ett undantag. Det lär inte förekomma i några andra texter. än hos Finnmarksresenären C.A.Gotlund, som nämner namnet i sina dagböcker. Orsaken till att Hounas endast förekommer hos Gottlund, kan vara att han vid sina besök på Finnmarken träffade många finnar, som endast talade finska. I Hån var hans viktigaste informatör Piikas Jan, som vägrade tala svenska och som mycket väl kan ha begagnat namnet Hounas. Hånhöjden (idag Rosahöjden), som ligger tvärs över sjön, benämns hos  Gottlund, i överensstämmelse med hans namnbruk, Hounasmäki.

Namnet Hounas kan ha flera förklaringar.

Det kan komma från ett ord som betyder ropa, särskilt ropa på båt. Innan vägen mellan Fredriksberg och Nås byggdes och en bro över älven anlades, var man tvungen att ta sig över Stenälven med båt och den fick man ropa efter, om den låg på fel sida av älven, då man kom.

Det kan också komma efter namnet på en av de första och rikaste släkterna i Hån, släkten Honkainen, som ägde betydande arealer i Hån.

Somliga menar att Hounas är ett påhitt av Gottlund, men det är nog att underskatta de äldres kunskaper och förringa de muntliga berättelserna.

Idag stavar bland andra Länsstyrelsen och Lantmäteriverket bynamnet Hån, medan Trafikverket valt stavningen Håen.

I vårt firmanamn och hemsidesnamn har vi valt att följa Länsstyrelsens stavning.

Eva kikar in genom fönstret till en av gårdens byggnader. Eva kikar in genom fönstret till en av gårdens byggnader.

EN FINNMARKSRESENÄR KOMMER TILL HÅN
MED NORMATIV BLICK

Karl-Erik Forsslund beskriver i sin bok "Med Dalälven från källorna till havet", hur han uppfattade byn Hån på 1920-talet, när han besökte den.

"Öst om sjön ligger Håns by. En gård väster och de övriga 8 öster om landsvägen, vitt spridda i stora slogar, villsamma stigar går mellan dem genom skog och hagar – byn verkar i hög grad fäboställe med täkter och fägator.

Alla gårdarna liknar varandra. Stugan har väggarna klädda med lockbräder och taket med papp. På gaveln leder en trappa upp till vinden. Genom en förstukur eller någon gång en enkel brokvist kommer man in i det rymliga köket, som bredvid sig har en mindre kammare.

På gårdssidorna står två uthuslängor i vinkel, dock aldrig hopbyggda, bakom ligger en källare och där står höga hässjor.

Nu bor här dels finnättlingar, dels inflyttade västgötar, värmlänningar och Grangärdefolk."

 

Idag finns blott några enstaka byggnader kvar av de gamla rökstugorna och de av Forsslund beskrivna typiska Hån-torpen. Bebyggelsen består huvudsakligen av skogsarbetarbostäder, som uppfördes i mitten av förra seklet.

 

FINNPLOGEN
KONSTRUERAD FÖR DEN STENIGA FINNMARKEN
Finnplogen hade en konstruktion för att göra det möjligt att plöja på de mycket steniga moränmarkerna, som kännetecknar Finnmarken.

MYCKET STEN TILL STOR BEKOSTNAD
FÖR HÅNS INNEVÅNARE
Även om svedjefinnnarna lade ned aldrig så mycket arbete på att med händerna, käppar och störar,  dra och bända upp alla dessa små och stora stenar ur jorden och samla i de gigantiska odlingsröserna, eller att använda till eldstäder i rior, pörten, saunas eller kokhus eller att bygga gärdesgårdar av, så  fanns det alltid tusenfallt med sten kvar i marken, som ändock, tack vare den sinnrika gaffelplogen, kunde plöjas och sås.

MYCKET VATTEN TILL STOR BEKOSTNAD
FÖR HÅNS BRUKARE
Det var inte bara stenen, som skapade stora besvär och tunga mödor för svedjefinnarna i Hån.
Petrus Nordmann skriver i Finnarne i mellersta Sverige, att man genom åtskilliga hvälfda trummor djupt under jorden med stor bekostnad ledde vattnet dädan.
Och att det är mycket vatten i markerna i Hån blir man snabbt varse som besökare, också torra somrar.

Sommargravarna i Hån ligger på Bodingen norr om lämningarna efter rökstugan och smedjan. Sommargravarna i Hån ligger på Bodingen norr om lämningarna efter rökstugan och smedjan.

SOMMARGRAVAR

Här på Finnmarken hade man ofta långa vägar, som gick över myrmarker och vattendrag, till de större samhällena, där prästen, kyrkan och kyrkogården fanns.
Därför hade man under sommarmånaderna att begrava sina döda tillfälligt på utvalda platser i byarna i väntan på att vattendragen skulle frysa till och bära människor och hästar, så att det blev möjligt med transport till den sista vilan i vigd jord, med prästens välsignelse och klockklang.

I Hån Finnby finns en sommargrav på Bodingen, en beteshage, som ligger mot sjön i väster.

EN SMEDJA I HÅN
Till Finntorpen hörde nästan alltid en smedja. Här tillverkade man det mesta som behövdes på gården.
Såväl husgeråd som redskap.

UR MYRMARKEN UTVANNS MYRMALM
INNAN MYRARNA BLEV TRANSPORTVÄGAR FÖR TIMRET
Fynd efter järnhantering har gjorts kring Håns stränder, under år som det varit mycket lågt vattenstånd i den numera reglerade sjön.
Här utvanns under en epok, innan sjön reglerades, då det var ett myrlandskap här, myrmalm, som blev till järn. Järn som i smedjan omvandlades till jordbruksredskap och husgeråd.
Sjöarna och vattendragen i Säfsen reglerades, när de behövdes som transportvägar för timmerflottningen.

EN BILD PÅ SJÖN HÅN,
Bilden är tagen i början av förra seklet, med den tidens stavning på sjön och byn.